Har suttit hela dagen och stört mig på alla människor som tycks ha viktigare saker för sig än att uppdatera sina bloggar. Upptäckte att jag inte heller bloggat något. Grandet i grannens öga och allt det där.
Jag har skrivit idag. Nästan hela dagen, en skvätt här och en skvätt där. Till skillnad från många (riktiga) författare så trivs jag inte alls med att värka fram min text i ångestfylld kreativ ensamhet. Tvärtom. Jag ser gärna till att bli läst av en eller två eller flera personer som jag kan fråga allt det jag undrar: fattar man? funkar det? Och den heliga treenigheten: Är det tydligt-övertydligt-otydligt?
Finns det någon undertext? Vilken dag som helst räknar jag med att förstå vad undertext är för något.
Jag är övertygad om att detta inte räknas som att skriva på riktigt men jag tror bestämt att jag skiter i det.
Varje vecka sitter därför min vän P hemma i mitt kök och läser det senaste kapitlet. Jag serverar kaffe och ostsmörgås och säger åt barnen att inte stööööra.
Sedan ger P mig synpunkter och jag får en möjlighet att finslipa ordval, beskrivningar och händelser. Hon är dessutom psykolog, som jag så vi kan diskutera viktiga saker som; hur KÄNNER hon när han kysser henne? Vad TÄNKER han när han ser henne utan kläder?
Sedan har jag en författarcoach. Hon får ett kapitel i taget, via mejl och ger synpunkter på dramaturgi, undertext (denna satans undertext!) och konflikt.
Jag vande mig vid det här arbetssättet när jag skrev Överenskommelser. Då jag hade Ann Ljungberg som lärde mig allt jag kan om dialog, tempus, karaktärsskildring, perspektiv. Ann var en klippa, hon förstod till exempel att julafton och jullov var helt oviktiga företeelser i mitt liv och gav mig tålmodigt feedback under både juldag och annandag. (Jag satt naturligtvis och skrev på julafton. Stackars, stackars mina barn.)
Nu har jag Jenny Bäfving. Vi träffades på en kurs i att skriva noveller för veckotidningar. Hon var kursledare och dessutom väldigt insatt i Romance-tänket. Tillsammans med henne lär jag mig nya saker. Det är som en alldeles egen kurs och av allt som har med själva skrivande att göra är detta den roligaste delen. Det och research.
Det är faktiskt så kul att det inte finns något roligare.
Som sagt, stackars, stackars mina barn…
Pingback: Allting har sin tid men ibland har man inte tid – solvedahlgren.se
Oj Simona… stackars mina barn också i så fall. Jag skrev och skrev. Men mina barn verkar tycka det är livets lycka att fundera och skriva. Det är klart man ska ha tid att vara med sina älskade barn, men det är heller inte dumt att ha en förälder som visar att hon verkligen älskar det hon gör. Min skrivpassion var nog inte dålig för mina barn.
Kul att hitta din blogg förresten!
Alla vägar bär till Rom…. :-)
Jag tycker att det låter hur mysigt som helst. Jag vill också försumma barnen lite diskret på grund av bokskrivande. Samuel föreslog senast idag att jag skulle skriva en till bok. ”Män som hatar klister” tyckte han att den skulle heta.
Ah, väry begåvat barn.
Att försumma sina barn är en stor konst, kan ta flera år att behärska till fulländning.
Men hej där! Inget inlägg idag???
;-D
Trevligt att hälsa på hos dig!
Näe. Trött. Välkommen hit!
Det låter som om du hittat en jättefin balans! Säkert vettigt att hålla kvar kontakten med en skrivarcoach också. Det ska bli så spännnade att följa din uppföljning!
Ja, väldigt bra!
å, en sån coach skulle jag åxå vilja ha…
Så värt det!
Tyck inte synd om barnen. Om du är lyckligare när du skriver (för det är du väl, annars skulle du inte skriva?) blir dina barn lyckligare också.
Om jag inte får/hinner/kommer mig för att skriva blir jag i längden sur och grinig och det mår ingen i familjen bra av.
Ok, tur att det var ingen nämnd och ingen glömd här. Jag tar åt mig och lovar bot och bättring.
Håller helt med om att det är det roligaste som finns att skriva. Det är inte bara ett behov det är en drog :)
Jag tar åt mig. Går och bloggar aoch slutar genast läsa din. har inte skrivit. Det är bra att du jobbar på fint. Puss.
Men då man är författare så är det ju faktiskt så att det är värre för ungarna om man INTE skriver. Jag blir väldigt svår att leva med. Har jag rätt eller har jag rätt?
Ärligt talat så beror det nog på hur gamla barnen är… Men behovet var så fruktansvärt starkt att det faktiskt skrämde mig ibland.