Jag hittade mina gamla korrektur-buntar.
Ofta får man höra att det är viktigt att manuset man sänder iväg till förlagen måste vara felfritt, putsat, snyggt, perfekt etc. etc.
Det stämmer.
Många tror dessutom att detta är samma sak som att manuset i stort sett är publicerbart.
Tillåt mig gapskratta.
När mitt manus äntligen blev antaget, då hade jag tillbringat 3 månader med att redigera det – utan hjälp, input eller respons från förlaget. De gillade mitt manus sa de, i april, men det var inte klart att antas. Man skulle kunna se det som att de gav mig en chans att göra det bättre.
Det är nämligen så att, den dag ett förlag hör av sig och säger att de är intresserade av det du skrivit så har du ungefär 50-50 chans att bli antagen.
Det är vad du gör efter det mötet som avgör om du klarar jobbet. En del blir antagna omedelbart.
Men andra – som jag – måste visa att de klarar av att göra en grovredigering först.
När jag slutligen blev antagen (i september) hade jag lagt ned cirka 300 KOMPLETTERANDE timmar på mitt manus i form av redigering och research.
(Maken och jag roade oss en gång med att räkna ut hur mycket tid jag lagt ned på min första bok sammanlagt. Vi kom fram till cirka 2200 timmar. Och detta var alltså INNAN jag blev antagen och började redigera tillsammans med min redaktör).
Jag minns den där dagen då jag skulle till förlaget för första gången för att prata redigering. ”Det tar väl några timmar”, sa jag till maken.
Vi satt sex timmar nonstop den första dagen.
Och hann cirka 100 sidor.
Jag fick gå hem och börja med min första redigeringsrunda. Det handlade om att disponera om i stort sett varje kapitel, dra ihop, dra isär stycken. Flytta, göra om, skapa tempo. Ta bort, lägga till. Göra om, göra om, göra om. Det tog mig cirka 2 veckor och jag drog en pust av lättnad. Kände mig klar på något sätt.
Sedan var det dags för andra vändan.
Bunten jag fick från redaktören såg ut så här:
På VARJE sida fanns 5-20 blyertsmarkeingar med saker jag måste åtgärda. Post-itlapparna var större saker som skulle åtgärdas, sådant som inte funkade och som jag MÅSTE FIXA.
Det tog ytterligare 2 veckor.
Sedan fick jag den här bunten:
Mmm, tänker ni. Den ser ju ut som den första. Inget kan vara mer fel. Det här är NYA felaktigheter, logiska luckor, dåligt språk. På varje sida.
Här började jag misströsta. Jag frågade (ganska irriterat) varför de nu satsade på mig om jag skrev så jävla dåligt. ”Men vi gillar dig”, svarade redaktören obekymrat. ”Det här är ovanligt lite dessutom”, tillade hon.
Nästa bunt såg ut så här:
(Den här bunten tappade jag faktiskt bort på pendeln hem. Det tog nästan en vecka innan den dök upp på nåt hittegods. Jag vågade aldrig berätta det för förlaget.)
Nu började det likna nåt faktiskt, tyckte förlaget. Jag tyckte ingenting längre. Annat än att bubbel var gott och dövade det värsta av oron över mitt värdelösa manus.
Det trycktes recensionsex och skickades ut. Och kan man tänka sig. Läsarna hittade nya färska felaktigheter. Ändra, ändra, ändra. Kolla, kolla, kolla.
Två timmar innan boken gick i tryck, efter att jag suttit tretton timmar i sträck och lusläst eländet och SVURIT på att det nu var så nära perfektion som det var möjligt att komma här på jorden hittade sättaren ett nytt fel. ”Giftek – växer det verkligen i Frankrike?” ringde redaktören och frågade mig.
Vi hann åtgärda, boken gick i tryck, nu med järnek istället.
Tror ni mig om jag säger att jag aldrig vågat läsa Överenskommelser i färdigt skick?
Om ett par veckor skickar jag 100 sidor till min redaktör. Perfekta. Felfria. Publicerbara.
Mohahah hah hah hahaaaaaaaaaaaaa!
Oj, det lät verkligen jobbigt… Men jag har aldrig läst en underbarare bok än din och jag hoppas att du håller på med en ny bok just nu? Jag kan inte få nog av dig!!!
Tack Rebecca! Och välkommen hit! Jag hoppas också att min nästa bok kommer snart…
Kram!
Okey. Om jag nu hade några planer på en bok så försvann de tankarna just.
Herrejävlagud vad jag hade brutit ihop.
Men du, du lyckades ju! Och boken är bra. Svajade lite på nåt ställe, men jag tycker att den är värd all uppmärksamhet den fått. Lätt. Genren är dessutom väldigt tilltalande. I alla fall för mig!
Hej Mona, välkommen hit! Japp, bryta ihop hör till ”processen”. Many many times. Kul att du gillade boken! Kram!
:-D, jag skrattar, du skriver underhållande om din bokresa! Jag bävar… undrar ska jag utsätta mig för detta. Ja det är klart jag gör när den dagen kommer. Men som sagt… jag darrar.
Hej Ethel – välkommen hit. Tack! klart du vågar, det är väldigt väldigt roligt – förmodligen det roligaste man kan göra! Kram!
Oj! Det var ett intressant inlägg. Kul att du delade med dig. Jag hoppas faktiskt att jag en dag ska sitta och rätta sådär! :)
Hej Malin, tack. Håller tummarna för dig!
Haha, Hans-Olov sa – innan Caroline Engvall (som var min härliga redaktör) hade skickat tillbaka manuset till mig – att ”det var visst mycket rött”.
Det såg precis ut som ditt.
Efter första rundan drog hon till Thailand och då fick manuset mailas fram och tillbaka istället.
Ja oj, att det är så mycket att göra med ett manus som man själv tycker är helt perfekt det kunde man aldrig tro. :) Men det blev ju bra till slut.
Ja, fy fan vilket arbete det är!! Och du har mer sidor än vad jag hade. Men det finns alltid fel, även korr-runda hundratusen. Jag höll på att bli galen, och blev det också tror jag nu när jag tänker efter…
Liz: eller hur! Och grattis till poesi-boken. Du är den enda poet jag känner!
Caroline: jag glömde naturligtvis tillägga att det emellanåt är sjukt roligt också!
Karina: ser fram emot både ris och ros!
Sofia: det hindrar inte mig det minsta att fnysa åt minsta felaktighet i böcker! Tvärtom!
Anneli: Mmm, tack.
Med poesiboken var det inte så mycket korr som med Punkpapporna. Men jag har hittat fel där också *suck*.
Man kan ju svamla till det mycket mer i poesins värld. Ordet Kuk är bland annat mer accepterat…
Hmm, det låter som om jag borde satsa på något annat än min bokdröm…
Har nu läst drygt 200 sidor av Överenskommelser. Ska ärligt säga att jag hade lite svårt att komma in i den. Men efter ett antal sidor gjorde jag det, och jag kan säga att jag nu har VÄLDIGT svårt att lägga den ifrån mig! Gissa om jag ska fortsätta läsa ikväll!
Har nu läst drygt 200 sidor på några dagar, och det kan jag är säga är snabbt för att vara mig eftersom jag är en långsamläsare. Kommer att skriva mer på min blogg vad jag tycker om historien när jag är färdig!
kram!
Karina
Woow, vilket jobb! Jag brukar alltid fnysa lite åt felaktigheter i böcker och tänka ”va fan, har de inte ens läst igenom manuset innan det skickades till tryckeriet”. Haha, jaa.. det är helt klart mer arbete än man kan tro.
Lycka till med ditt nya manus :)
Oj, vilket jobb!
Lycka till med ditt nya felfria manus :D
Vilken resa! Du berättade ju när vi sågs, men jises! Vilket jobb och vilken uthållighet! Det är på något sätt lite trösterikt att läsa också. Att ”även den bästa” liksom :-)