”Kan du inte berätta mer om skillnaden i känslorna vid den första respektive den andra bokutgivningen? Det skulle vara intressant.”
Jag lovade en läsare för länge sedan att skriva om skillnaden mellan hur det känns att ge ut sin första respektive sin andra bok.
Nu är ju inte min andra bok (Betvingade) ute ännu, men jag har i alla fall landat en smula i det tomrum som uppstår mellan att ett färdigkorrat manus försvinner iväg till tryck och att en färdig bok finns ute i handeln.
Det är en del som skiljer sig från att skriva/ge ut sin debutroman och att skriva/ge ut sin tvåa och det här får bli min personliga betraktelse, för det skiljer förstås från författare till författare.
Att bli antagen.
Der andra manuset måste först och främst (skrivas förstås) bli antaget.
Det sker inte per automatik tvärtemot vad många tror. Jag hade skrivit två (halvfärdiga) manus som jag erbjöd mitt förlag. Förlaget ville mest ha det ena och vi enades om att det var det jag skulle satsa på. Vi skrev kontrakt på den historiska kärleksroman som nu heter Betvingade. Manuset var då väldigt ofärdigt och det kom att skrivas om många, många (mångamångamånga) gånger.
Därmed hade jag mitt andra bokkontrakt.
Och det var sweet.
Känslan var ungefär lika magisk som att bli antagen första gången.
Där någonstans är man oövervinnerlig.
Man är En Riktig Författare.
Sedan kommer tvivlen
Tänk om jag är en bluff?
Tänk om de som gillade min första bok kommer hata den andra?
Tänk om jag bara har en enda bok i mig?
Siffrorna talar emot en
Av dem som debuterar skönlitterärt är det bara cirka hälften som kommer med en tvåa.
Och bara ungefär en tredjedel som kommer med en trea.
Det stora flertalet som lyckas skriva fler än en bok är deckarförfattare.
Skrivandet var både svårare (herregud, är det verkligen så här svårt att skriva? borde jag inte kunna det här?) och lättare. Under redigeringen av Överenskommelser lärde jag mig så ohyggligt mycket användbart som det bara var att använda rakt av.
Längd på kapitel.
Att variera inledningar på kapitel.
Att inte överanvända vissa ord.
Dramaturgi.
Ett stadigt grepp om perspektivet.
Att var tydlig.
Att våga lita på läsaren.
(och hur sexscenerna ska byggas upp så att redaktören inte tar bort hälften av dem, hah hah)
Etc etc.
I mitt fall drabbades jag av en privat katastrof mitt i processen. Ett tag – under några månader – var jag inte säker på om jag skulle klara av att ro det hela i land. Att skriva handlar ju om att vistas inne i sitt eget huvud, inne bland sina egna tankar och där inne gjorde det så ONT att vara. Om min första bok alltid kommer att förknippas med upptäckarglädje och ett författarskap i vardande så kommer min andra bok att för alltid vara förknippad med den värsta tiden i mitt liv. Vissa kapitel fick jag ta bort för de blev bara för mörka. Minns ångesten när jag var tvungen att berätta för förlaget att vi måste skjuta upp utgivningen. Minns också förståelsen och empatin och stödet.
Och sedan kom skrivglädjen tillbaka.
Tack och lov.
Nu när jag påbörjat (och skrivit kontrakt på) en tredje bok är skrivglädjen starkare än någonsin.
(Oss emellan känner jag mig som Nicole Kidman. Ni vet. Hon vars karriär tog fart när hon skilde sig från Tom Cruise.)
Det svåraste med den andra boken var dock att skrivandet nu drevs av det faktum att någon väntade på det jag skrev. Jag skrev inte bara av lust utan även av plikt. Det visade sig vara oväntat förlamande att ha ett förlag som stod på standby för att läsa. Det var förstås roligt. Men också mer skrämmande än jag räknat med. På något sätt hade jag trott att det bara skulle vara kul och lätt och härligt.
Well.
Nu vet jag bättre.
Väntan
För mig har det också varit skillnad i att väntandet inte varit så centralt den här gången.
Nu till exempel, medan jag väntar på att boken ska finnas i handeln, så pysslar jag med min tredje roman och tänker inte så mycket på tvåan. (Gissa om jag LJUGER nu. På kvällarna, när det bara är jag och tankarna, då är jag så NERVÖS att jag är spattig. Men på dagarna kan jag pilla med mitt nya manus och vara glad här och nu och allt sånt där normalt.)
Hur det kommer att kännas när boken når handeln och folk börjar läsa?
Vi kan säga så här.
I mitt andra jobb, som psykolog, så jobbar jag inte sällan med självkänsla.
Vi pratar då om prestationsbaserad självkänsla i mitt terapirum, att koppla sitt värde till en prestation och därmed blir sårbar för att lyckas/misslyckas.
En mer funktionell självkänsla är att koppla hur man tänker kring sig själv till processen, utan att värdera resultatet.
En process bara är, den är varken lyckad eller misslyckad, den kan man lära sig saker av, den kan man glädjas åt.
Så jag försöker fokusera på vad jag lärt mig av att skriva Betvingade och på vad jag kommer att lära mig av mottagandet.
Med betoning på försöker.
Bilden har jag lånat från despair.com
Tack för att du delar med dig!
Återigen, väldigt bra inlägg. Man bara längtar att få hamna där i trean-träsket! Jag hade faktiskt ingen aning om att det var så få författare som inte fått till en trea. Och att det var så stor skillnad på deckare/thriller och ”the others”.
Ser mkt fram emot tvåan. Syrran läser ettan för fulla muggar och jag får dagliga rapporter. :-)
Eva – tack! Och hälsa syrran!
:)
Hurra, snart kommer tvåan!
Jättebra inlägg Simona! Så himla spännande att få följa din skrivprocess. Och nu blir jag ju nyfiken, vad kommer den tredje att handla om? Hur långt har du kommit med den?
Tack Nina. Får berätta mer om trean sen…
:)
Simona, det viktigaste jag får ut av det du skriver (förutom all den oro man av någon dum anledning alltid bär på vad gäller ens skrivande) är att det går alldeles utmärkt att av och till betrakta skrivande som ett jobb. Jag vet, många författare jag lärt känna värjer sig mot den tanken, men det är också ett sätt att avdramatisera saker och ting en aning har jag märkt. Om det bara är ett jobb har man ju alltid möjligheter att rätta till saker och ting efter hand. Bara Gud gör allt rätt första gången. Och då blir – tycker jag – tanken på funktionell självkänsla lite närmare till hands, n’est pas?
Och, att använda sig av erfarenheter från ditt andra jobb tror jag är en lysande idé för att hitta nya vinklingar, nya arbetsmetoder, nya synsätt osv. Jag gör det själv nästan hela tiden. Vi jobbar nog ganska olika du och jag, men det vi har gemensamt är ju att vi vill göra något jäkligt bra av alltihop. Min egen metod vid första utkastet när självdubierna hotar att knappa in i kurvan, är att bara bomba på med högludd hårdrock i öronen, för att störa ut alla tvivel som kan poppa upp när man minst av allt behöver dem. Men det är ju jag det. Jag strävar hela tiden mot att få ur mig historien. Tids nog kommer någon att ta fram rödpennan, men det försöker jag koppla bort till en början.
Och – enligt din egen statistik tillhör du ju redan den unika tredjedel som kommer ut med en tredje bok … Stryk alla oss populistiska deckar- och thrillerförfattare och du är nästan sällsynt ovanlig. Bara det är ju någonting att skriva på en lapp och hänga på pc:n. Bla, bla, bla. T o m blogginlägg jag skriver skulle må bra av en redaktör…
Ge järnet! =) Vi är många som ser fram emot resultatet!
/Kram
(PS. när man skriver thrillerförfattare här på din blogg, vill systemet hela tiden ändra till tragediförfattare. Tänk dig, du slipper i alla fall det …
Tragediförfattare. hahahaha.
Ja, tragediförfattare var roligt!
Det känns som om din blogg har fattat:)
Jätteintressant kommentar. Tack för den läsningen!
Wow. Tack för att du delade med dig. Jag kan tänka mig att de där känslorna du beskriver ang. hur boken ska emottas av läsarna och rädsla för att man bara har en bok i sig är något som många författare känner. Jag ser mycket fram emot att få läsa den, har memorerat datumet :) Och jag hoppas som Agneta att själv få gå igenom detta en dag. :P Hur skrämmande det än kan vara. Kram!
Intressant att få ta del av. den största skillnaden att skriva den andra boken för mig, är att det blivit mer ett jobb. Med det inte sagt att det är mindre roligt (för jag har världens roligaste jobb), men jag arbetar mer med denna boken, den förra engagerade jag liksom fram. (Lik förbannat betyder det att jag arbetade mycket)
Låter ju rätt rörigt.
Tycker också som du, att redigeringsarbetet med första boken (DET var inte så roligt) lärde en massa. I mitt fall att arbeta bort mitt journalistiska språk.
Hoppas att jag någon gång får gå igenom allt vad bokutgivning innebär!
Ja, Agneta, hoppas det!
Du ska veta att jag är inte ensam om att längta efter din andra bok! Varenda biblioteksbesökare som jag har tipsat om din bok har blivit mer än nöjda och frågar och frågar efter om du har skrivit något mer!
Åh, tack. Känner mig djupt ärad. Tack!