Extremt långt och möjligen rörigt inlägg

Det är troligt att jag kommer tjata lite om tävlingen här på bloggen under några dagar.

Men har ni LÄST recensionerna som börjat komma in? Det har jag.
Varenda en.
Om inte detta ger mig hybris så vet jag inte vad…
En av texterna fick mig att gapskratta.
Och jag mindes en text jag fick en gång för länge sedan som jag också skrattade åt.

Så mycket surrar i mitt huvud på nätterna när jag inte kan sova.
Jag blandar högt, lågt och jättelågt.
Det där löpet på Expressen igår till exempel?
Om hur Camilla Läckberg snålar med sina pengar.
Hur lågt kan en tidning sjunka?
Min kollega Dag Öhrlund skrev om det, på sin blogg (länken funkar tyvärr inte för närvarande). Kan inte annat än hålla med det han skriver.
Camilla själv hanterade det med humor på twitter.
Det enda rätta.
Kudos till henne.

Ibland blir jag så less. Kan man inte ägna all sin kreativa energi till att SKAPA något själv om man nu blir så jävla provocerad? Jag är inte emot dialog och debatt men ibland säger den nog mer om debattören än det hen debatterar. Och jaja, det var en del i en artikelserie, men det är MIN insomni, jag tänker hur jag vill.

Sen funderade jag över kött och LCHF. Blev upprörd över hur denna oetiska diet okritiskt framhävs av folk vars globala perspektiv och etiska hållning lämnar en del övrigt att önska. (Jag har själv hållit på med LCHF, hyllat dieten. Och den fungerade bra för mig. Men priset… Lidandet och det oförsvarliga förhållningssättet har fått mig att lämna det spåret. Försöker även bli vegetarian, men det tar tid att få den här skutan att vända…)

Och så funderade jag över ett inlägg av Malin Wollin. Jag gillar henne skarpt. Beundrar hur hon står pall mot de elaka kommentarer hon får. Men jag tänker ibland att världen inte är så enkel som hon skriver – även om jag misstänker att hon provocerar lite med flit. Och så låg jag och tänkte på hur folk ibland så gärna VILL att världen ska vara enkel. Och jag vill det också.
Men det är den inte.
Fetma ÄR komplicerat. All forskning som kommer talar om oerhört komplexa samband och om OLIKHETER mellan människor. Om en del känner mer hunger och blir lättare tjocka än andra, är det då inte fruktansvärt kränkande av dem som har det LÄTTARE att reglera sin mat att hävda att det är enkelt? Kanske har jag fel. Jag låg som sagt och funderade.

Jag funderade på Pride.
På katter som kissar inne.
På ensamhet (finns det NÅGOT mer tabu än att vara ensam? Inte ens fattigdom är så tabu, väl?)
Ja, jag hade svårt att somna.

Men det som höll mig vaken längst, det var en sak som jag vill bekänna här på bloggen.
För det tynger mig.
Får mig att känna mig som en dålig vän.

När jag började skriva Överenskommelser (den hade Älskade som arbetsnamn) så var jag inte ensam.
Vi var två.
Min vän P, som är så blygsam att hon aldrig skulle vilja synas med namn och/eller bild, som var den som introducerade mig till Judith McNaught (den första ”vuxna” romance jag läst), hon var med och bollade idéer och text 2007, då när allt började.
Utan henne hade jag kanske aldrig börjat.
Jag blev besatt.
Hon gick vidare med sitt liv och numera känner jag att boken är bara min och hon känner nog likadant.

Men i början var vi två.

Och utan hennes uppmuntran hade det nog inte blivit något. Ingen kan romance så bra som hon. Fortfarande är det till henne jag vänder mig när jag behöver prata om hur hjälten ska bete sig, vad hjältinnan sak säga och hur spänningen och tempot ska hanteras.
Alla borde ha en sådan vän.
Alla.

I VÄRLDENS BÄSTA TV-SERIE EVER, West Wing, pratar president Bartlet om hur man ska bete sig om han dör, eller världen går under eller nåt:

President Josiah Bartlet: First thing always is national security. Get your commanders together. Appoint Joint Chiefs, appoint a chairman. Take us to defcon 4. Have the governors send emergency delegates to Washington. The assistant Attorney General is going to be the Acting A.G. If he tells you he wants to bring out the National Guard, do what he tells you. You got a best friend?

Secretary of Agriculture Roger Tribbey: Yes, sir.

President Josiah Bartlet: Is he smarter than you?

Secretary of Agriculture Roger Tribbey: Yes, sir.

President Josiah Bartlet: Would you trust him with your life?

Secretary of Agriculture Roger Tribbey: Yes, sir.

President Josiah Bartlet: That’s your chief of staff.

P är min chief of staff.

(Petnoga läsare lägger förmodligen märke till att jag just gjorde mig till president, men ni get my point.)

Dessutom är P så FRUKTANSVÄRT ROLIG.
Jag minns hur vi satt och mejlade idéer mellan varandra.
Vi var allvarliga.
Det var viktigt.
Svensk romance skapades.
Det var känslosamt, erotiskt och upphetsande.
Jag bad henne läsa en scen.
Det är scenen där det sprakar mellan Beatrice och Seth när kusinen sitter och spelar piano.
Det är i början.
En spirande romans.
En kittlande beröring.
Fint, stämningsfullt. Glittrande och löftesrikt.

Och P skickade tillbaka den här:

Seth stod bakom henne, så nära att han kunde känna doften från hennes hud. Han mindes första gången de sågs, även då hade hon njutit av musiken insåg han nu. Aldrig hade han träffat en kvinna som lät sig beröras så av musik.
Han kom på sig själv med att i fantasin ta tag i hennes axlar, vräka ner henne på soffan och bånka på henne för allt vad tygen höll. Fantasin var så trevlig att han slickade sig om läpparna och blev tvungen att hala fram en gammal näsduk, som för länge sedan glömts kvar i ena fickan, för att torka svetten ur pannan och en salivdroppe ur mungipan. ”Nähäpp! Man kanske skulle tigga till sig en drink till, eller vasägeru?” väste han hemlighetsfullt till Beas nacke. Han visste att värdparet var väl medvetna om hans växande alkoholism och skulle förhindra ett sådant initiativ om de kände till hans planer. Han strövade därför, stillsamt visslande, utmed väggen, tills han kom till drinkbordet, tog där tag i en flaska och höll den gömd bakom ryggen medan han vände sig emot de övriga. Utan att ta hänsyn till Sofias vackra sång hojtade han; ”Jag tar och går en sväng på herrarnas, bara. Kommer strax.”