Messar meningslösa mess med Pernillis, väntar på bubbel-besök och skriver vansinnigt dålig romance. Inte riktigt i den ordningen, men ändå.
Lagar pasta och längtar till Körslaget.
Barnen är hos sin pappa.
Det är en speciell tomhet när en hönsmamma förlorar sin flock.
Inte ens bubbel fyller den.
Min tröstpasta:
Bryn kycklingfilé gyllene.
Vänd ner generöst med skivad purjolök i pannan.
Rör runt och vänd ned en burk creme fraiche.
Pressa i rejält med vitlök, krossad svartpeppar och dijonsenap. Det ska SMAKA.
Riv ned generöst med stark ost – parmesan, västerbotten, whatever.
Värm.
Servera med god pasta.
Tröstät.
Som den äkta hönsmamma jag själv är kan jag verkligen förstå tomheten. Hoppas att tröstpastan hjälpte lite. Kram!
Låter underbart gott. Måste prova någon dag!
MENINGSLÖSA?! Meningslösa???!!! Jag som trodde vi var vänner. Snyft.
Ångrade mig just när jag tryckt publicera. Förutsåg dylik reaktion. Menade inte meningslösa. Förstås.
Älsk på dig, knasboll.
Man bör ha till rättesnöre, bättre tänka efter före.
Och är jag så FÖRUTSÄGBAR?
Och okej, de kanske inte var de mest intelligenta mess som skickats mellan två personer men de fyllde i alla fall en funktion.
Puss. Älsk på dig också.