Hörde den här i bilen igår.
Jösses.
Vilken röst den mannen hade.
Satt länge och tänkte på om han var lycklig, eller om han placerades i en mall han otrivdes med.
Jag känner så ibland.
Snäva gränser.
En förväntan om hur ”en romanceförfattare är”.
En oförmåga att se nyanser.
En ytlighet i betraktarens ögon. En omhuldad självtillräcklighet och övertygelse om att veta.
Avskyr att bli placerad i fack.
Bli tillskriven sidor.
I´m not a box.
I don´t have sides.
Tror att Elvis Presley kunde känna så.
Man måste få vara både och.
Inte antingen eller.
(Det engelska citatet ovan är min älsklingsreplik från filmen Vykort från drömfabriken)
Tror nog att den där killen satt ganska fast i nån burk.
Längtade säkert efter frihet att uttrycka sig på sitt sätt.
Nä, vi tar bort lite gränser.
Och kliver över dom som ändå finns.
Tycker jag.
Vi kanske måste våga blanda lite mer.
Inte bara dela in.
Hur tänker du kring ”hur en romanceförfattare är”?
Känner du dig missuppfattad, inklämd, att du måste vara si eller så…?
Jag känner ju inte dig.
Har bara läst din blogg en tid och en av dina böcker.
Har inte så många funderingar kring hur du är.
Bara att du skriver skitbra :-)
Både i blogg och bok.
Om jag skulle träffa dig på riktigt
skulle jag nog ganska blank till det mötet.
Precis som du skulle.
För så länge vi bara är ord.
På papper eller skärm.
Finns det ju en massa utrymmen som vi inte ser :-)
Tack för fin kommentar, Cyndi, kram!