Om kvinnliga karaktärer i historiska romaner

Från och med i morgon går jag in i Bokmässebubbla. Jag ska försöka blogga så mycket det går, bilder i alla fall (är inte riktigt vän med appen i min iphone, det blir så fult och är så ologiskt).

Men.
Innan dess.
En sak jag funderat över.

På bloggen hyllan recenserades nämligen Betvingade häromdagen.

Och recensenten/bloggaren tar upp en författarfråga som jag verkligen skulle vilja resonera kring.

Hon undrar:

”… varför de kvinnliga karaktärerna alltid är så moderna, driftiga och smarta när vi talar om historiska kärleksromaner. De vet alltid att det är noga med hygienen vid sjukdom, att man ska tvätta sig och hålla sig ren i övrigt, de kan bota sjuka med örter och läka sår, de har en bra kosthållning, de vägrar låta sig domineras av sin man, de har svar på tal, de är lite klokare än alla andra, de har alltid ett 2000-tals modernt tankesätt. Jag kan inte komma på en enda roman av det här slaget vars kvinnliga hjältinna agerar på ett annorlunda vis.”

Vet ni.
Just den frågan var helt central för mig när jag funderade på Betvingade.
Jag har ändå skrivit en bok om folk som levde för 700 år sedan. Hur man än vrider och vänder på saken så måste ju mycket ha varit annorlunda.

Och här, precis här hade jag skrivit ett jättelångt resoneman och så HÄNGDE sig datorn och sen var det inte kvar.
Jag tror jag börjar böla.

Jag tänker som så att jag vill få fram en KÄNSLA när jag skriver, att mina karaktärer ska var trovärdiga och att man ska kunna identifiera sig med dem, så jag skarvar lite vad gäller det historiskt korrekta. Om jag har en karaktär som inte gör något utan att rådfråga helgonen, som är jättevidskeplig, som inte tvättar sig, som har åsikten att kvinnan är underställd mannen så ställer sig det FÖR identifikationen. Om jag har för många historiskt korrekta beskrivningar blir det mörkt dystert och underligt och läsaren distanseras från texten. Jag vill skriva täta intensiva berättelser där inget kommer mellan texten och läsaren.

För mycket detaljer om hur det var ”förr” skapar mer en antroplogisk känsla och det är jag INTE ute efter. Jag tänker att vi i känslor och upplevelser är lika – över tid och rum. Och jag tänker att för att få fram den här känslan av identifikation så ger jag karaktärerna mer ”moderna” drag. Låter det vettigt?

Suck.
Jag minns inte hur jag tänkte längre.
Jag dör nämligen av stress.
Jag planerar bokmässa, kokar soppa, stöttar barn, letar efter saker, inser att jagmåsteköpastrumpbyxor och dessutom sover jag skitdåligt. Och jobbar. Och skriver.
Ja, ni hör.

Imorrn lägger jag upp mitt program här igen.

Hoppas, HOPPAS vi ses!