Vissa dagar alltså.
Vissa dagar orkar man inte blogga.
Så mycket i huvudet som man tänker men inte kan skriva.
För privat.
Men.
Jag har blogg-inlägg på G, don´t worry.
Jag tänkte berätta vad jag anser om twitter.
Äh, jag kan skriva det nu.
Hat på twitter.
För mig är twitter som de där coola tjejerna vars sociala koder jag aldrig förstod i skolan. Alltid kände mig utanför.
Medie-eliiiiten hänger på twitter.
Minglar med varandra.
Exkluderar. Bildar olika coola nivåer.
Svarar varandra. Tävlar.
Och man ska försöka vara med de coolaste och JAG STÅR BARA INTE UT.
För att inte tala alla som försöker bli kompisar med andra bara för att det är kända och JAG STÅR INTE UT med det heller.
Varje gång jag får en ny twitterföljare får jag ont i magen.
Åh herregud, tänk om de förväntar sig nåt kvickt nu?
Nåt smart.
Ingen risk kan jag säga.
Jag är bara med på twitter för att man SKA vara det. Och för att det är praktiskt ibland. Och för att jag är jättejätterädd att jag ska missa något.
Ja, det var dagens bikt det.
Nu får ni lite bilder också så kan vi väl kalla det en dag, ok?
Senast utlästa. Ojämnt bra. Förvånansvärt rolig.
Vaken gris
Sovande grisar
Senast påbörjade
THE END
Twitter är det enda stället som jag känner mig bekväm på, och när jag får en ny följare tänker jag något i stil med att jag är accepterad. Då var det sagt. Men å andra sidan har jag knappt några följare, och ingen vill läsa min blogg.
Liz, åsså säger de att du inte är dyster…
:)
Puss.
Jag läser din blogg, men den BYTER JU PLATS HELA TIDEN.
Inte dyster? Vad har jag missat? Vad? Pussen och kramen.
Liz, om du hänger här missar du INGET. Jag menade bara att du lät lite – eh – moloken. Pusse och kramen tillbaka!
Jaha, ursäkta min tröghet. Jag hänger ju här. Hela tiden. Och jag är moloken. Men det blir bättre.
Håller helt med dig, är inne i en anti-twitter våg just nu. Och då har jag aldrig twittrat själv, utan följer och avföljer bara…
Trude: hah ha, bra att du avföljer. Jag törs inte avfölja någon…
Jag. Kan. Inte. Släppa. Boken. Ur. Huvudet.
Så jag var bara tvungen att rita lite Fan-art! Kolla min blogg: http://eeelins.blogspot.se/2012/09/betvingade-fanart.html :)
Du är ju sjukt ärlig! Väldigt uppfriskande. Och jag håller med – det känns som en högstadieskolgård ibland, där alla vill vara med de tuffa. Men samtidigt är det väldigt praktiskt att liksom bara hänga där och höra snacket. Från meeedie-eliiiiten. Jag orkar oftast inte twittra så mycket själv. (Hur hinner man skriva typ 19 tweets om dagen som en del gör? Och hur orkar en del skriva så totalt ointressanta och/eller privata saker om sig själva där?)
Janina: jag passade aldrig in på skolgården, det är väl därför jag ogillart twitter. Känner mig awkward.
… och jag känner samma oförstående till Facebook. Hur många gånger har jag gått med, 2? 5? Hur många gånger har jag gått ur, 2? 5?
Twitter är för mig en liten blogg. (Det här tog mig cirka fyra år att konstatera)
Alltså: samma som blogg fast mindre.
Skillnaden är ju egentligen ingen alls mot en vanlig; du kan prata/kommentera folks inlägg och följa eller inte följa någon. Precis som med en vanlig blogg. Du kan posta bilder, videoklipp etc etc.
Och jag finns här: SandraG
Sandra: poöngen är väl att man måste känna efter vilken social arena man trivs med. Jag veeet att du gillar twitter och ogillar FB. Men twitter klär dig så mycket bättre än mig.
Ja, Sandra passar på Twitter. Instämmer. jag passar inte heller där. jag håller HELT med dig. Jag lyckas inte riktigt fatta grejen.
Jag är inte med i twitter.. hm, säger man ens ”gå med i twitter” *visar hur lite koll jag har*.
Jag delar iaf din uppfattning, det känns som ett jävla stressmoment där där att försöka få kontakt med högstatustwittrarna som de flesta tycks ägna sig åt. Visst, jag ränner ju här på bloggarna och facebook och låtsas att jag är polare med vissa författare men det är en heeelt annan sak.. OK!!! ;)
Jag får totalångest på de där usual suspects på twitter som bara skriver så himla smarta små knäckande grejer hela tiden. Det måste vara ett heltidsjobb att sitta där och tänka ut coola tweets.
Sofia: ja, exakt, ångest är vad man får.
Jag är inte med i Twitter-sekten. Den har inte fått fast mig. Jag ser inte tjusningen. Jag tycker det är så mycket roligare när någon lägger ned lite tid och omtanke på att skriva fler rader än en och kanske infoga en bild eller två. Jag ser det som en service till läsaren, liksom. Kram Helena
Ja Helena, de fyller nog olika behov, tänker jag. En del är ju verkligen jätteskoj på twitter, men jag får ångest av dem med.
Exakt!
Suss: ja!
Jag är en sån där författare som vågar vägra twitter. Jag ORKAR inte BRY mig. Så, nu var det sagt.
Blogg däremot, mysigt. Man kan skriva hur långt som helst, eller hur kort (man kan ”bittra”, för all del), OCH man kan lägga upp bilder samtidigt, som en onlinetidning. Bloggen och jag förstår varandra.
:D
Christin: japp, exakt.
Förstår precis.
För mig är facebook samma sak. Så jag startade upp en våga-vägra-facebook-grupp med min dåvarande pojkvän. Som bara fanns i luften, ingenting på nätet. Gruppen alltså, inte pojkvännen.
Nina: hah hah! Tur att det inte var pojkvännen som ”bara fanns i luften” då!
:)