Herregud – jag hade GLÖMT att jag är så här briljant

Jag är inne i en period där jag ägnar oproportionerligt mycket med tid åt att slösurfa och titta på TV.
Eventuellt så har det med total skrivtorka att göra.

Anyway.
Jag letade efter ett gammalt blogginlägg, och hittade det här, som jag faktiskt re-publicerar.

Det var ett svar på en bloggläsarfråga från bloggläsaren Essie.
Men, eftersom jag har fler och nya läsare och – som sagt – skrivtorka, så kör jag det igen.

Hm.
Man kanske skulle börja med det lite mer överlag?
Köra gamla blogginlägg i uppfräschad form.
Det är ju inte som att man skulle vara ensam om att recycla idéer och artiklar.

Så.

I give you.
Min syn på folks syn på romance anno 2011:

Jag tror att kultureliten i USA ser ned på Romance lika mycket som man både där (i USA) och här (i Sverige) ser ned på ALL genre-litteratur.

Samtidigt är Romance så oerhört stort att det är svårt att inte låtsas om det. Den som läser och skriver Romance kan dock lugnt räkna med att inte anses som helt rumsren, i alla fall inte i intellektuella och litterära kretsar.

Som av en händelse så skriver Lina Kalmteg i SvD om Harlekin i SvD.

(Jag minns även att jag kollade på en webbfilm i anslutning till bokmässan. Japp. Här är den och det rätt sura blogginlägget jag skrev. Som sagt. Jag är inte ensam om att säga samma sak några gånger extra.)

Jag har väldigt lite åsikter om just Harlekin eftersom jag inte läst dessa sedan jag var tonåring, men Kalmtegs resonemang är ungefär detsamma som det brukar låta när man diskuterar Romance så jag tillåter mig en liten avvikelse.

Varför läser kvinnor detta?
Förstår de inte att verkligheten ser annorlunda ut?
Varför läser de inte bättre litteratur?

Och som så ofta utmynnar diskussionen i att man inte förstår. Eller i en ganska grund och klichéfylld slutsats om verklighetsflykt eller möjligen porr för kvinnor.

Egentligen skulle jag vilja stanna lite där. För jag har ofta funderat över detta. Varför man anför detta att böckerna inte beskriver verkligheten som ett argument emot dem.

Måste litteratur beskriva verkligheten? Är det så?
För inte menar väl kritikerna att den kvinnliga läsaren är så dum att hon inte FATTAR att det är på låtsas? Kritikern fattar uppenbarligen, så varför skulle inte den genomsnittlige läsaren göra det?

Jag har länge haft en teori om att en del människor (och nu blir det svepande generaliseringar om svensk vit medelklass/ kulturelit) har så bekväma liv där vinmiddagar, djupa diskussioner och avsaknad av kännbart, verkligt diskbänkslidande skapar ett behov av att läsa om elände för att få känna att man lever lite.

Ni vet, titta på Lars Norén och känna att man förstår hur det är att vara lodare, hemlös, knarkare. Fast man knappt träffat någon. Läsa om förort och invandrar fast man aldrig i hela sitt liv satt sin fot i ett miljonprogram.

Tänk om någon verkligen ansträngde sig, på riktigt, att ta reda på varför SÅ MÅNGA kvinnor läser Harlekin? Inte bara ställde retoriska von-obenfrågor?

Och tänk om man då skulle upptäcka att många många kvinnor står med alldeles realistiskt elände upp till ögonbrynen?
Att dubbeljobb i kommun, landsting och barnomsorg, omänskliga krav, oförstående makar, krävande föräldrar, elaka chefer och verklighet, verklighet, verklighet gör att romantisk verklighetsflykt känns som det enda i hela världen som inte ställer krav på en hela tiden?

Lotta Olsson, denna NOGGRANNA litteraturkritiker skrev så himla bra om detta i somras, här.

Älsk på nyanserat! Älskälskälsk.

Nog om Harlekin.

Men vänta nu!!!!

Är inte min bok en Harlekin frågar sig orolig vän av ordning?
Är inte Romance samma sak som Harlekin?

Nope.
Om den som uttalar sig om romance visste det skulle mycket klarna.

Jag tror att det blir enklare att förstå Romancegenren om man ser den som ett kontinuum eller en linje, där du hittar Jane Austen i ena änden och Harlekin i andra änden. På denna tänkta linje kan du sedan hitta böcker och författare som är mer eller mindre nära den ena respektive andra änden.
Ungefär som med deckare – det varierar våldsamt vad gäller allt möjligt.

All Harlekin är romance.
All romance är INTE Harlekin.

(DET borde jag ha tryckt på en tygkasse…)

Jane Austen räknas av många som ur-författaren vad gäller Romance. Hon skrev om sin samtid och hon har ju förstås även andra kvaliteter i sitt skrivande än en central kärlekshistoria, men formeln är densamma – kvinna och man möts, hinder på vägen, inser att de älskar varandra, lyckligt slut.
På 1920-talet skrev Georgette Heyer (som hade Jane Austen som förebild) det som kom att bli den första Historiska Romance – alltså en berättelse som inte utspelar sig i författarens samtid utan i (valfri) historisk tid.

På 30- och 40-talet kom det som vi idag skulle kalla Harlekin – kortare böcker, hårt mallade och ofta sålda utanför bokhandeln. Ofta ingick de i olika serier; kategorier. Jag vet inte vad de hette men det är dem vi idag ser i pressbyrån och på ica.

På 70-talet publicerades Kathleen Woodiwiss ökända Flamman och Blomman, vilken var en längre berättelse med mer explicit sexuellt innehåll och som på många sätt markerar en ny era i Romance-historien.

Genren kritiserades hårt (ofta med rätta) för sunkig syn på manligt och kvinnligt, dåligt språk och en mängd klichéer. (Jag måste dock erkänna att jag alltid haft en soft spot för Kathleen Woodiwiss. Hon la ner oerhörd omsorg på sin research och Flamman och Blomman satte mitt tonåriga hjärta i våldsam brand. Jag har fortfarande idag svårt att förlika mig med dem som avfärdar den som skräp. Det gav mig en helt otrolig läsupplevelse och i min värld är det nästan det bästa som finns.
Så – back off från att värdera mina upplevelser. Back off!)

Under 90-talet skedde en kvalitetshöjning, nya författare introducerade bättre språk, smartare dialog, intressantare karaktärer, humor och nya vinklar – kort sagt förnyade och utvecklade genren till det den är idag.

Det som har skett i USA på senare tid gissar jag är att kritikerna helt enkelt har LÄST böckerna. Det finns nämligen en bredd i genren som gör att man inte kan dra dem alla över en kam och de läses av sådana ofantliga mängder människor. Så, de recenseras, analyseras och diskuteras numera på litteratursidorna men nej, jag tror inte att de har särskilt hög status.

Romance betraktas väl ungefär som annan underhållning, med nedlåtande och med skepticism. Samtidigt så studeras populärkultur numera även i akademikerkretsar, så även Romance, av till exempel Janice Radway.

En av mina favoritförfattare – Eloisa James – skrev för övrigt ett underbart försvarstal för genren, i New York Times och som jag nämnt förut, böckerna finns ständigt på topplistorna, så de är svåra att helt ignorera.

Vem vet, en dag kanske Romance är lika kreddigt som Stephen King och Clint Eastwood numera är.
Som skräck är.
Som fantasy håller på att bli.
Den som lever får väl se.

Till dess fortsätter jag skriva.
Icke-litterärt.
Underhållande.
Romantiskt.

För att citera senaste Amelia:

Det borde vara outhärdligt.
Det blir oemotståndligt.