Finaste Lovable undrar:
”Hur länge ska man egentligen orka delta i den här leken ”världsmästerskap i tålamod a k a vänta på svar från förlag”? Hur länge väntade du?”
Och eftersom jag inte kan koncentera mig på mitt skrivande idag skriver jag ett långt svar istället.
Jag brukar tänka att den minsta gemensamma nämnaren för alla publicerade författare ändå är att de aldrig gav upp.
Så här var det för mig.
Januari 2007 började jag skriva på mitt livs första roman.
Ihop med en vän till en början.
En vän som fortfarande kommer med stöd, synpunkter och bakelser till mig.
Maj 2007 hade jag knåpat ihop ca 400 (pretty usla) sidor och tänkte att jag måste hitta en utomstående som kunde läsa och ge lite feedback.
Jag kunde inget om dialog, kapitel och GESTALTNING.
Jag fick kontakt med en redaktör som – hur ska jag uttrycka mig – avskydde det jag skrivit.
Jag grät jättemycket.
Jag blev avrådd från väldigt många.
Folk som borde stöttat gjorde det inte.
Jag skrev ännu mer.
Jag googlade upp något som hette författarcoach.
och fick kontakt med Ann Ljungberg.
Jag skrev om allt.
Jag skrev klart allt.
Då var det maj 2008.
Jag skickade ut mitt manus.
Om och om igen.
Jag tänkte att om jag bara fick folk att läsa så skulle de gilla.
Jag gjorde ungefär allt det som folk gör.
Väntade.
Och väntade.
OCH VÄNTADE.
Träffade Jenny Bäfving, anlitade henne till min början.
Skrev om.
Skickade ut igen.
Refusering efter refusering kom in.
Tror jag har i alla fall 15 refuseringar liggande längst inne i ett skåp.
September 2008 sa ett förlag att de kanske eventuellt gillade.
Januari 2009 hade jag fortfarande inte hört nåt.
Maj 2009 sa samma förlag att de eventuellt ville ses.
Juni 2009 sågs vi.
Jag fick en massa feedback.
Noll löfte.
Jag arbetade om hela manuset – tog mig 300 timmar ca. Hela sommaren.
Skickade in.
Väntade.
Och väntade.
Etc.
Och sen.
”Vi vill ha dig.”
Tro mig.
Det har inte varit en räkmacka. Inte en endaste gång.
Jag har offrat mycket.
Väldigt mycket.
Och det är fortfarande ingen räkmacka.
Det, Lovable, var den VÄLDIGT korta versionen.
Den långa får vi ta över ett glas vin nån gång.
Styrka!
Kram
Förlåt ännu en nyfiken fråga…när du skriver att du arbetade om hela manuset (minst två gånger alltså, först efter kontakten med Ann och sedan på förlagets rekommendationer) vad är det då du arbetar om? ”Bara” språk, disposition etc. Eller hade de synpunkter på handlingen och karaktärerna också? Om du skulle jämföra Före och Efter – är det samma berättelse trots allt? Jag undrar eftersom alla etablerade författare verkar älska och högakta ”sina” förlagsredaktörer, som om de har gjort underverk för den slutliga versionen.
Det är allt annat än en räkmacka. En rutten banan skulle man kunna kalla det.
Vilken inspiration du är, ett levande bevis för att inte ge upp. Jag har precis läst ut ”överenskommelser” som jag vann, och jag blev inte besviken! Gillade den mycket! Så fort jag inte läste tänkte jag bara på Bea och hur det skulle gå för henne… Mycket bra bok!
Kan inte låta bli att undra.
Varför bär så många på dessa drömmar?
Vad är det som lockar…?
Berätta snälla ni :-)
mvh
frågvis översättare
Hm. Fredag igen. Du får införa en frågestund på fredagar :-)
Hej Cyndi, välkommen med din fredagsfråga!
:)
Jag svarar lite senare.
Och lämnar även öppet till andra: varför skriver vi?
Kram!
Tack för en titt in i verkligheten! Man behöver verkligen höra din berättelse då och då för att tro på att det går. Det gäller ”bara” att ha tålamod och en h-vetes massa envishet.
Hej!
Jag blev tipsad av Magdalena Graaf blogg att du skrev kanon böcker! Jag började läsa och fy fanken vilka bra böcker! Jag sträckläste böckerna, var vaken på nätterna och läste! Äntligen massor av kärlek! Är trött på böcker om mord! Har tipsat flera om dina böcker och de hyllar dig!
Tack för mycket mycket bra underhållning! Väntar med spänning på nästa! Hihi
Kram
Åh, tack Marie. (och välkommen hit)
Ja det kan du lita på! ;)
Blev också upplyft av att höra din berättelse Simona. Det är, som Lovable skriver, hoppingivande att höra att framgångsrika författare också varit där en gång i tiden.. Jag är inte ens på vänta på svar-stadiet utan mer ”ingen tror på mig och det jag gör så jag vet inte hur fan det ska gå egentligen”. Men nu fick jag tillbaka en liten strimma hopp! Tack!
Tack Sofia. Det är bara att härda ut. Kram!
All heder till er författare som kämpar och faktiskt får ihop till EN HEL BOK, triljoners tecken och sidnummer! Jag vet att det finns en hel del böcker där ute i världen men jag kan ändå aldrig sluta förundras över prestationen.
Om jag minns rätt så hade JK Rowling också en tuff tid innan hon äntligen blev publicerad… Det kanske finns hundratals JK Rowlings till därute… bara de skickade in sitt material EN GÅNG till…
Tack Sandra. Och man får inte ge upp.
Jättekul att höra om din resa Simona!
Så värdefullt för oss som fortfarande kämpar.
Tack Nina!
Kämpa!
Tack söta Simona! Nu känner jag mig mycket bättre, trots att inget egentligen har förändrats…(Förutom att det blir vin till middagen, lots of it!) Det är så mycket lättare och kraftgivande att fortsätta att kämpa vidare med bokdrömmarna när man hör en framgångsrik författare berätta om harvandet innan. När någon man tycker verkligen har lyckats ger en känsla av de tålamodsprövande utmaningar jag själv går igenom nu. Det är åtta (!) år av skrivande, och alla dessa berg-och-dalbanor. Herre Gud, jag började skriva i en tid då cocktaildrinkarna var mycket billigare, rynkorna befann sig way far away och dagsutmaningen bestod i att balansera en universitetsexamen i famnen samtidigt som jag trippade på höga klackar genom spanska advokatkontor… Allt det som hänt sedan dess, alla dessa ord på papper. Ja, nåt sånt, du förstår, querida… Så skönt att få en liten glimt av hur det såg ut för dig! Många kramar till dig och, ja!, verkligen, vi bör dela historier och middagsbord någon evening! :-) Helena
Helena, vi hörs!
Kram!
Instämmer med Hanna, tack båda! Så, vilja av stål och tålamod är alltså det som krävs.
Tack Emmelie – vilja, mod och uthållighet…
Kram!
Tack för att du delade med dig, och tack Lovable-Helena för att du vågade fråga! :)
Tack Hanna!
Kram!