En fråga från en bloggläsare.
Cyndi undrar, om skrivandet:
”Varför bär så många på dessa drömmar?
Vad är det som lockar…?
Berätta snälla ni :-)”
Ja du, Cyndi.
Jag funderade hela dagen igår.
Vad är det som gör att jag – bokstavligen – offrat hela mitt gamla liv för att sitta och skriva kärleksromaner?
Jag har inget bra svar.
För jag vet inte.
Jag vet bara att varje gång jag tänker att nu lägger jag ner det här och jobbar på ”riktigt” så jag har råd att köpa en gräsklippare och diskmaskin och slipper ligga vaken på nätterna och gråta av oro över att pengarna snart är slut så tänker jag bara neeeej, då dör jag nog.
Skrivandet för mig är så mycket glädje.
Och det är som en kärleksrelation.
När jag började så var det som den mest intensiva förälskelse.
Numera är det som en stadig pålitlig och trofast kärlek.
En älskare som lockar till djup och meningsfull samvaro.
Någon som ser och bekräftar och ALLTID FINNS.
Jag tänker att jag borde sluta.
Jag är galet pank och jag har så fruktansvärt ont i axlarna och jag är alltid alltid alltid stressad.
Men så tänker jag – om jag slutar, vad ska jag göra istället?
Jobba, städa, träna, äta, handla, kratta, dö?
Är det allt?
Så, skrivandet ger mitt liv mening. Det finns INGET jag känner så starkt för.
Så är det för MIG.
Hur är det för er andra? Hur tänker ni?
För övrigt funderar jag mycket på den här utställningen på Nationalmuseum.
Om kvinnliga konstnärers villkor.
För det är inte så väldigt länge sedan en kvinna inte kunde välja fritt.
I många delar av världen är det fortfarande så.
Många kvinnor (och män) som var före oss gav så fruktansvärt mycket för att vi idag ska kunna välja, kom ihåg det.
Tack för fina svar där :-)
Tur att ni orkar och vill.
För då blir det böcker :-)
Att skriva är som att andas; livet funkar så mycket bättre med det inkluderat!
Men precis så är det ju, utan skrivandet skulle det saknas en alldeles för stor bit i ens liv. Tomheten skulle bli för stor att leva med.
Mår helt enkelt bättre om jag får skriva. Även om det bara är ett blogginlägg. Blir sur och grinig när det går för länge utan att jag skriver. Och speciellt om jag har en idé som jag vill skriva ned (som kanske blir en hel roman!), men inte hinner, inte har ro att sätta mig ned (dålig disciplin).
För mig är det något som jag ÄNTLIGEN har tålamod med. Allt annat har slutat med ett framstycke eller en ärm. En halv klänning. En tavla utan ram. En text utan melodi. En påbörjad danskurs.
Aldrig något helt. Aldrig något hållbart.
Det här håller trots att det rent praktiskt det mest enahanda jag har gjort.
Det är fränt.
Exakt sådana tankar hos mig också! Men än så länge (?) tillåter inte ekonomin att jag bara skriver. Inte ens på 50%. Men en dag, då, DÅ!
Nog är det så att man inte bara väljer att skriva, det är som ett nödvändigt ont. Innan jag började skriva hade jag nästan panik över alla karaktärer som trängde sig på och ville ut, nu äntligen får jag utlopp för det. Jag har inte kunnat gå från att jobba och skriva till att skriva på heltid men jag hoppas på att kunna det någon dag.
Tänker exakt som du.
Finns inget annat.