Annika Estassy och Solviken

Eftersom jag numera missbrukar The Tudors (jag hann bara se fem avsnitt igår, måste öka takten lite) så har jag övertalat en blivande författarkollega som jag var nyfiken på att komsi komma hit till min blogg och presentera sig lite.

Jag veeeet att det är Lucia men mina tv.spelande barn har alltid hatat lucia och luciatåg och ”mamma måste vi lyssna på julmusik heeeela tiden” så det har liksom avkänslofierat luciagrejen för mig. (Mina barn har för övrigt exakt samma inställning till Astrid Lindgren som till Lucia: olidligt trist. Stackars mig, eller hur?).

Annika Estassy Lovén och jag har tydligen träffats 2 gånger.
Jag hade druckit bubbel båda gångerna och minns följaktligen mycket lite av dessa möten.
Men Annika är så rar så rar och håller det inte emot mig.
Nu verkar hon vara en författarstjärna i stigande och, tja, jag kände för att ha henne här.

Men, jag låter henne berätta med egna ord.

Varsågoda.

Sagan om Solviken

Det var en gång en mamma som köpte en tygbok istället för nalle till sin lilla dotter.
”Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli”, sa mamman när folk höjde på ögonbrynen.
Och krokig blev dottern, eller snarare krokad. Berättelser av alla de slag slukades snabbare än lördagsgodiset. Så småningom började flickan skriva också. Dagböcker, äventyrsberättelser, brev och uppsatser.
Flickan flyttade till ett nytt land, lärde sig ett nytt språk och blev kvinna. Hon fick barn och familj och karriär, läste mindre och skrev nästan inte alls längre. Barnen växte till sig och kvinnan bytte liv, hem och karriär. Hon läste och skrev igen. Upptäckte tjusningen med skrivarkurser. Sög i sig sin första, sög i sig sen dito en, dito två, dito tre och slutade därefter att räkna. En berättelse, den om Solviken, knackade innanför pannbenet och ville ut och nu hade hon ju verktygen, visste allt om hur det gick till att skriva en bok.
Trodde hon, ja …

Kvinnan skrev och var övertydlig och klyschig och osammanhängande. Radade upp den ena finurliga formuleringen efter den andra och glömde bort att finurliga formuleringar faller lika platt som komockor om de inte fyller någon annan funktion än att vara finurliga. Detta lärde hon sig den hårda vägen, av lärare, coach och testläsare, inklusive maken, den ärligaste kritikern av dem alla och den hon blev allra argast på. Men samtidigt var hennes kritiker eniga: skriva, det kunde hon och det bra.
Så kvinnan slet vidare. 93 000 ord senare skrek hon ut över taken att NU var hon klar. Lite redigering och vips skulle Förlaget som hon pitchat manuset för upptäcka hennes storhet – en feelgood-drottning var född.
Trodde hon, ja …

Den naiva varelsen refuserades. Förstås. Men det var en positiv refusering och Förlaget bad henne att skicka in igen när hon jobbat mer med manuset. Jösses vad kvinnan redigerade! Vid det laget kräktes hon över sin berättelse och tyckte att det var en förskräcklig soppa som hon kokat ihop. Lika bra att hälla ut den i vasken och laga till en annan. Hon meddelade världen att Solviken skulle spolas ner i avloppet, och en helt ny historia, nya karaktärer och miljöer skapas.
Men ingen tyckte att kvinnan var klok som gav upp drömmen om Solviken, istället tyckte alla att hon borde skruva i den där lösa skruven som skramlade runt i hennes huvud. Så kvinnan skruvade och grät och satte därefter igång med att … redigera. Och skriva om. Och anlita lektör. Och ge upp igen. Och komma överens med Förlaget om datum för manusinskickning.
I slutet av augusti printade kvinnan ut manuset. Hon skickade det till några andra förlag också, utifall att … Därefter rullade den stora tystnaden in. Men den stora tystnaden berodde förstås på att Förlaget läste och diskuterade för fulla muggar.
Trodde hon, ja

Vad kvinnan inte visste var att hennes kontaktperson på Förlaget slutat hux flux och att manuset var försvunnet. När beskedet kom grät kvinnan. De övriga förlagen hörde så småningom av sig och gav snälla och positiva refuseringar men det var likväl refuseringar. Kvinnan grät lite till.
I samma veva (nästan) gick kvinnan på ett mingel och träffade en god fe, fictionredaktören på Året Runt. Redaktören tackade ja till att läsa ett par texter som kvinnan skrivit. Responsen var snabb och tydlig: ”Du skriver bra och fint, men …”
Kvinnan skrek (nej, det gjorde hon inte eftersom mamman fostrat henne väl) att hon struntade i om hon skrev bra eller inte, det var utgiven hon ville bli!
”Försök igen”, sa den goda fen och räckte henne en gyllene nyckel. ”Få in några drakar och demoner i dina berättelser. Tänk Simona Ahrnstedt.”
Kvinnan tog emot nyckeln, tänkte Simona, men slipade om den till sin egen. Och se, Sesam öppnade sig. Tre noveller och en följetong sålde kvinnan, och fick dessutom beställningar på fler. Hon fortsatte att smida medan järnet var glödhett, tog fram sitt manus och ägnade nästan 30 timmar i sträck (lite sov hon också) åt att skriva om delar av sin berättelse. Om ingen nappade nu, skulle kvinnan gräva en grop som räckte ner till Kina och slänga ner Solviken i den. För gott. 15 000 ord försvann i redigeringsmassakern och kvinnan grät och snorade värre än Helena Bergström.
En vecka efter att kvinnan mejlat in till förlagen hörde Frank Förlag av sig och tyckte att de skulle ses. Förläggaren tokgillade berättelsen om Marie som farligt nära fyrtioårsstrecket fortfarande väntar på att livet ska börja på riktigt.
Om allt går som det är tänkt ska Solviken pryda bokhandlarnas hyllor i slutet av april. Efter det planerar kvinnan att leva lycklig i alla sina dagar och aldrig mer skriva en rad.
Tror hon, ja …

Blivande storsäljare. Kom ihåg vart ni hörde det först.

8 thoughts on “Annika Estassy och Solviken

  1. Värsta bästa debutantpoträttet. Nu behöver du inte fila på något inför vårkatalogen.
    Jag håller med alla testläsare, lekörer och T, sjukt bra är du på att skriva. Jag glädjer mig övermycket till att få läsa din Solvik. Nästan lika mycket som det faktum att vi nu blir förlagskollegor.
    Kram

      1. Jätteroligt…. Efter denna superfina berättelse från Annika. Allt jag kan hanka ur mig blir väl av typen ”jag är född i Hudiksvall en stormig vinterdag…” bla bla. Liksom. Och alla ba´”hur kan hon få ett bokkontrakt?”
        Supernoja…
        Men tack för tanken! ;-)

Lämna ett svar till Eva Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *