Ja må hon leva!

Idag fyller en mycket speciell person år.

När jag i januari 2007 började skissa på det som så småningom kom att bli Överenskommelser hade jag inte en tanke på att det skulle bli en bok. I början skrev jag bara av ren lust och var mycket osäker på vart det skulle bära hän. Det är trots allt svårt att hitta en genre som är MER hånad än Romance.

I början var vi dessutom – som jag berättat förut – två som gav oss in i projektet. Så småningom fördelades rollerna till en skribent (jag) och en ovärderlig läsare (P). Någon gång efter 200 sidor insåg jag att det skulle kunna bli en bok av min text.

Jag började givetvis med att begå alla nybörjarmisstag man överhuvudtaget kan begå. Till exempel skickade jag in ett halvfärdigt manus (äsch vad jag rodnar när jag skriver detta) till ett förlag, övertygad om att de genast borde se den oerhörda potentialen, vilket de givetvis inte gjorde. Då blev jag fruktansvärt stött och tog det så personligt att jag spottade varje gång jag tänkte på dem.

Efter 400 sidor började jag undra om jag verkligen visste vad jag höll på med. Vid det här laget hade jag helt slutat umgås – jag bara skrev. Hade vi gäster smet jag iväg och skrev. Var vi borta gick jag helt sonika hem efter kaffet. Jag var besatt. Här någonstans fick jag kontakt med en pensionerad lektör som var villig att läsa det jag skrivit och ge mig sina synpunkter.

Att säga att hon ogillade mitt manus är en underdrift. Språket var svulstigt. Intrigen osannolik. Jag var det sämsta hon läst. Sa hon inte – men det var så det kändes. Jag grät, jag svor och jag samlade mig. Av alla egenskaper som är bra att ha som aspirerande författare så är detta – att kunna komma igen – en av de mest användbara. Och flitigt använda.

Jag började aktivt leta efter någon (annan) utomstående som kunde hjälpa mig. Jag kunde inget om att skriva bokmanus. Enkla saker som berättarperspektiv, tempus, dialog, kapitellängd – jag hade INGEN att fråga. Jag kände ingen i branschen, hade aldrig ens träffat en livs levande författare. Så, hittade jag något som kallades författarcoach på nätet. Bingo! Det lät PRECIS som det jag var ute efter. Jag valde en – på samma sätt som jag väljer allt annat som har med skrivande att göra – på känsla och på lust. Hon var före detta it-konsult. För mig som är allergisk mot flum lät det mycket bra med en sådan jordnära och lite vagt kapitalistisk bakgrund. Hon drev dessutom sin verksamhet från en segelbåt i medelhavet. Det lät som en person jag kunde känna förtroende för. Hon åtog sig att läsa och ge mig ett omdöme efter 4 veckor.
Jag minns fortfarande den där sommardagen i köket när mejlet kom. Jag minns det så som man minns var man var när man fick höra att Palme var skjuten eller Estonia hade sjunkit. Hon var pedagogiskt positiv och det var där och då jag föddes till författare.

Med hennes hjälp började jag om. Jag lärde mig alla de grunder jag saknade och jag kom att avguda henne, inte minst för att hon visade mig en värld där det fanns andra som jag – folk som skrev och som brann för det. Hon gav mig en verktygslåda som jag fortfarande bär med mig och använder varje dag. Idag är hon en kär vän. Och hennes röst finns alltid i mig när jag skriver. Det är bättre att skriva dåligt än att inte skriva alls. Dålig text kan man jobba med, brukade hon säga och detta drar mig över och förbi kapitel som trilskas, text som inte vill, motsträviga dialoger.

Utan henne hade jag aldrig blivit författare.
Tack för att du trodde på mig, Ann.

Och grattis på födelsedagen.

Aj löv yo.

9 thoughts on “Ja må hon leva!

  1. Jag blir full i skratt när jag läser ditt blogginlägg. Precis så här känns det ju. Den enda skillnaden för mig är att jag redan från början bestämt mig för att det ska bli en läsvärd bok. Kosta vad det kosta vill!
    Men manin, feedback från andra och det positiva ”mötet” med Ann – skulle inte kunna beskriva det bättre.

    1. Hej Ingrid, ja det är inte klokt hur man blir. Men kul! Välkommen hit! Och lycka till med ditt skrivande. Kram

  2. Vilken fin blogg och jag håller med om allt du skriver om Ann. Med en distanskurs över nätet + 2 skrivarkurser i London har även jag hennes röst med mig när jag skriver.

    Cattis

    1. Hej Cattis,

      välkommen – vad roligt att du hittade hit och tack för beröm! Ja, Ann har hjälpt många att förverkliga sina drömmar att skriva. Lycka till med skrivandet!
      Kram

  3. Darling Simona, tack tack tack – vilken födelsedagspresent att få en sådan fin hälsning. Jag minns mycket väl första gången du skrev till mig för precis tre år sedan (jag satt på ett internetcafé i Palamós norr om Barcelona) och redan ditt introduktionsbrev greppade sin läsare. Tack för att jag fått vara med på din resa, jag är världens malligaste författarcoach!
    Vilken fin blogg, den ska bli kul att följa.

    Kraaaaaaam!
    Ann

  4. Jag kan bara hålla med – jag kan verkligen rekommendera Ann! Kul att du har börjat blogga också. Spännande att få veta mer om din långa väg till publicering. Hoppas att du har det gött och somrigt! kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *