Bloggläsarfråga besvaras

Jag fick en fråga i kommentarerna som jag gärna resonerar kring på bloggen.

Maria skriver:

”Nu har jag två-tre helt olika historier i mitt huvud – i olika genrer, och utan att vara färdigtecknade är de stora scenerna dragna. Jag vet inte på vilket sätt jag vill berätta historierna heller. Inte heller startpunkt och slut.

Har du något bra råd att ge mig? Längtar efter att börja själva skrivprocessen, det kliar i fingrarna. Berättelserna behöver förlösas ur mitt huvud.”

Jag hamnade i mellandagarna i en liknande valsituation.
Jag hade tre sidoprojekt som jag valde mellan och det var skitsvårt att bestämma sig.

För det första tror jag att man ska bestämma sig när man är mest sig själv, dvs inte uppvarvad av ngn bok man läst.
När man är lugn och sansad.
Nu vet jag inte om du generellt har svårt att bestämma dig eller om det är i just det här specifika avseendet.

Jag tänker utgå ifrån det senare.
Att inte välja är också en sorts handling.
En handling som leder till att man inte får något gjort – som du ju märkt.
Men också att man slipper välja ”fel”.
Slipper misslyckas.

Man måste våga välja fel. (Förlåt om jag växlar mellan psykolog/författar-mode här, men detta handlar lika mycket om psykologi som författeri.) Men det är jobbigt att stå ut med den känslan och därför kan man hamna i ett ”velande”. Nu pratar jag bara generellt, hur det kan vara för oss ALLA.

Man måste våga misslyckas.
Och det är så jävla jobbigt. Jag minns den känslan (och har den ofta, fortfarande).
För så länge man inte följt sin dröm så finns den ju kvar.
Om man följer sin dröm och det går åt skogen – kan man stå ut med det?

Jag kan inte svara på den frågan.
Och helt ärligt talat tycker jag man ska skita i det – för det där ligger i framtiden.
Låt inte oro för det som ligger i framtiden hämma dig IDAG. Fastna inte i sådant ält.
Notera det (”Nu har jag sån där prestationsångest som gör mig lamslagen”).
Acceptera det (”Det är inte så kul att ha prestationsångest, men nu har jag det och så får det vara”). Gör det du bestämt dig för (Nu skriver jag ett tag).

Upprepa tills manuset är klart.

:-)

Att påbörja en bok (eller flera) är inte svårt.
Att fortsätta och att avsluta – det är DET som skiljer agnar från vete.

DU bestämmer, glöm inte det.
Inte din man, dina kompisar, läsare, förlag – DU bestämmer.

Om du känner lika mycket för alla dina manus (been there, done that) så tycker jag att du kan fundera över vilket manus du tror att du har störst chans att bli KLAR med.
Man ska inte underskatta hur viktigt det är för den sköra författarkänslan att bli KLAR ibland. Och rent psykologiskt är det bra att ägna sig åt aktiviteter som går bra, det vill säga blir avslutade, så det är inte en oviktig faktor. Att välja det man tror är lättast att dra i land.

Jag gjorde så, i mellandagarna.
Jag valde en novell som jag stretat med och som jag vill få färdig. Den är kort och det kvarstår relativt lite jobb, så den bör jag klara av att avsluta.

Om du känner lika mycket för alla. Dra lott.
Jag tror det viktigaste är att bestämma sig och sen när tvivlen kommer (för det gör de alltid, alltid, alltid) stå fast vid sitt beslut.

Men sedan låter det som att du rent skrivtekniskt inte kommer vidare.
Jag brukar göra så här då.
Jag sätter mig med karaktärsbeskrivningarna. Går igenom dem, gör dem psykologiskt djupare.

Sedan jobbar jag med KONFLIKTEN, detta eviga.

Jag tycker att man (jag) ofta kan fastna för att manuset faktiskt inte HANDLAR om något.
Säg att du har en huvudperson som är med om en massa saker.
Det är inte handling.
Du måste ha mål, motivation och konflikt.
Och dina karaktärer måste förändras.
Helst ordentligt. Lära sig något, om sig själva. Kämpa. Gå från A till B.

Om du har koll på detta – då kan jag nästan GARANTERA att du kommer vidare.
Tricket är också att om man fastnar att inte genast hoppa vidare till ett annat projekt, ett annat kapitel.
Att du fastnar betyder ju att du har ett problem i med berättelsen som måste lösas och egentligen är det ju DET som är själva skrivprocessen. Att lösa problem.

För mig funkar det bäst om jag skriver kronologiskt. Just för att jag annars frestas att ge upp om något inte funkar.
Tro mig – INGET löses av sig själv. Har du problem med ett kapitel så kvarstår det problemet tills det är löst.

Det finns bara så mycket jogging, bakning, tv-tittning man kan ägna sig åt för att ”rensa hjärnan” och ”bearbeta”.
Förr eller senare är det du mot problemet och du måste vinna.
Varje gång. DET ÄR DETTA SOM KALLAS PROCESSEN. Och det är här veklingar (eller folk som faktiskt har ett LIV) ger upp.

Fundera över ditt slut – alltså din BOKS slut, inte ditt.

Du kan alltid ändra det på vägen, men det kan finnas en poäng med att veta vart du är på väg. (Jag veeeet att inte alla/Åsa håller med om detta.)

Jag brukar fundera, när det gäller slutet: Var? När? Vilka?
Alltså var kommer slutet vara, rent geografiskt.
Hur lång tid har förflutit mellan början och slutet. En dag? Ett år?
Och vilka ska vara med?

Och så tycker jag du måste skriva din början.
Det är bara att sätta sig ner och värka fram.
Fast av allt jag gjort – särskilt som nybörjare – så är början fan ta mig det svåraste.

Men jag tycker den ska presentera din huvudperson precis där hen är nu/idag.
Gärna i en situation som beskriver hen exakt. Hans/hennes egenskaper, styrkor, svagheter. Och att hens konflikt skymtas. Strunta i om den inte blir bra. Att ha en början sätter igång en. Bättre med dålig början än ingen början.

Jag har samlat mina många och spretiga skrivråd under kategorin skrivprocessen här till höger.
Och under etiketten Råd och tips.
Klicka och läs mer.

Nu ska jag tillbaka till mitt manus.
Och min respons.
Är väldigt förälskad för närvarande. Det varar säkert ända till i morgon.

a53a4fecf76c8698ffc1b704ad0a9b86

12 thoughts on “Bloggläsarfråga besvaras

  1. Amen! Om du ville skulle du kunna skriva världens bästa författarhandbok. Det här inlägget av dig når mig precis i rätt ögonblick, när jag är havande med bok nr 2, fast jag ännu inte levererat bok nr 1. Den är klar, men inte färdig, om du förstår. En del redigering återstår, men mentalt befinner jag mig på spaning efter nästa handling, och idén har börjat få konturer. DÅ kommer du med din påminnelse om Mål, Motivation och Konflikt, och det är bara så perfekt timing. Tack <3

  2. Hej!
    Vilka bra råd.. Just det här med drömmen har jag tänkt mycket på så länge man inte gör något åt drömmen kan man inte misslyckas.

    Jag är nästintill klar med mitt manus har knappt 5000 ord kvar. Nu går det verkligen trögt för mig. Jag vet exakt vad som ska hända har det antecknat och i mitt huvud. Dels har jag separationsångest inför att vi ska skiljas åt, jag har ju tillbringat så mycket tid med manuset, ( det återstår mycket redigering, men ändå) Sedan är jag väl också rädd över att drömmen ska gå i kras.

    Hur upplever du det? Tycker du att slutet är svårt att skriva? Får du någon slags separationsångest? Det måste ju nästan vara värre för er författare. När du är klar med manuset är det inte längre bara ditt. Om du förstår hur jag menar :-)

    Tack för en bra blogg, ser hemskt mycket fram emot din bok!
    Kram

    1. Tack för beröm Lovisa, och grattis till att du närmar dig slutet. Klart man har separationsångest. Men jag har nästan alltid något nytt projekt på gång som jag LÄNGTAR efter, så just den ångesten lider jag inte så mycket av. Det riktigt svåra när man blir publicerad är veckorna efter att boken gått i tryck… Men jag löser all min författarångest med att skriva skriva skriva.

  3. Simona, jag älskar dig. Och din Romancekurs var en stor vändpunkt för mig. Men (du hörde hur det närmade sig, eller hur?) jag fick kramp av din liknelse där (nackdelen med att ha bonderötter). Agnar och vete: agnarna är skräpet, det värdelösa skalet som man vill få bort. Vetet är det värdefulla som man vill ha kvar. Alltså borde det heta författarvete och wannabe-agnar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *