Att hämnas eller inte

Jag hamnade i en diskussion om drivkrafter för ett tag sedan.
Vilka drivkrafter har vi när vi skriver?

För mig är lusten en helt dominerande kraft.
Jag lovade mig det när jag började skriva, att bara lust skulle få diktera vad jag skrev. Inte oro för vad andra ska tycka, inte begär efter att bli sedd, inte fåfänga att bli ansedd.

Bara lust.
Och så är det fortfarande, till ungefär 95% (kanske mer).
På senare tid drivs mitt skrivande även av hälsosamma doser skräck.
Utan böcker ingen mat på bordet i det ahrnstedtska hushållet, så är det.

Men så finns det andra drivkrafter.
Sådana man kanske inte talar lika högt om.

Avund.
Revansch.
Hämnd.

Jag tvivlar på att det finns en enda författare som inte vid något tillfälle hämnats på någon de mött/hamnat i konflikt med/stört sig på genom att skriva in honom eller henne i sitt manus.
En person som tillfogat en någon sorts mer eller mindre inbillad skada hämnas man på genom att skriva in dem som lömska karaktärer.

Jag tror att de flesta som skriver kan känna igen sig. Man är med om något, man utsätts för något, man blir illa behandlad eller bemött av någon och man hämnas genom att skriva in personen i sitt manus. Ett ex, en chef, en läkare, en dålig vän etc.

När jag skrev Överenskommelser refuserades jag på ett tidigt stadium (med rätta) och som hämnd gav jag en av mina mest osympatiska bikaraktärer samma namn som den som refuserat mig.

Det är en historia jag brukar berätta som ”en kul grej” och folk skrattar alltid.
Och på ytan är det ett harmlöst skämt, det drabbar ingen.

Men ändå.

Är det inte ett övergrepp att göra så?
Att hämnas via sitt manus?

Det finns många exempel på författare som gjort på det viset. ”Vi ses i min nästa bok” är ett vedertaget uttryck.
På ett plan uttrycker det väl den frustration man som skrivande människa brottas med.

Men på ett annat plan kan det handla om en oförmåga att ta tag i problem i det verkliga livet.

Att vara oförmögen att handskas med sina egna interpersonella problem är förvisso inget brott.
Och det är kittlande att läsa böcker som man vet är baserade på författarens egna olösta konflikter och utstådda mer eller mindre inbillade oförätter.
Lite som att smyglyssna på när folk grälar.

Det finns många aspekter på det här.

Och jag säger inte att alla böcker där konflikten bottnar i saker som man själv upplevt är dåliga.
Tvärtom, att skriva är ju ett sätt att belysa problem och rikta ljuset mot orättvisor och dolda strukturer.

Men då är ju SYFTET just det.
Att i romanens form visa på problem på olika samhällsnivåer.
Ofta är det ett öppet redovisat syfte.

Och det finns böcker som skrivs av personer som varit i extra utsatt läge som, när de kommit ur det utsatta läget, bestämmer sig för att berätta sin version: barn till missbrukande, våldsamma föräldrar, till exempel.

Men jag tänker mer på de där dolda småsinta formerna av hämnd.
De där nålsticken som utdelas för att man – i grund och botten – är för feg för att ta tag i det IRL.

(Jag inkluderar mig själv nu, i detta. Jag är inte bättre än andra.)

På en skrivkurs fick jag en gång frågan om vad man ska tänka på om man skriver självbiografiskt eller tangerar det självbiografiskas gräns. Och jag sa att man ska tänka på att man vet inte vad som kommer hända i framtiden, men att en bok alltid finns när den väl är ute. Så mitt råd var att vara försiktig. Att inte skriva i affekt. Och hellre skriva för lite än för mycket.

Sedan finns det en annan aspekt, som för mig som författare faktiskt är ännu viktigare.

Hämnd-böcker är ju, bortsett från att de är moraliskt tveksamma, alldeles bedrövligt dålig litteratur för det mesta.

De är kittlande – lite som när hatarna på Flashback avslöjas.
Men de lämnar en obehaglig smak i munnen på sikt.

Så.
Handen på hjärtat.
Vem har ni hämnats på i era manus?

18 thoughts on “Att hämnas eller inte

  1. En kollega och jag avskyr varandra. En karaktär med kollegans egenskaper finns i mitt manus men jag tvivlar på att hon, om hon läste manuset skulle känna igen sig eftersom jag har kryddat det på mitt sätt. Men en oväntad vändning är att jag idag ser på kollegan med mildare ögon, hon har ju trots allt gett mig stoffet till min karaktär:)

  2. Hjälp. Jag kan ha varit dum nångång.
    Jag hoppas att jag inte figurerar i nåns bok.
    Nu har jag ju ingen egenskriven bok.
    Men om jag skulle skriva en
    skulle det kanske bli en smula tvärtom.
    Men en del hyllningar till människor som har korsat min väg.

    Och tanken på hämnd …
    … kanske är det bra att ge det några år.
    Så att man i inte skriver något som man får ångra.
    Och maskera ordentligt.
    Fast då kanske Den Dumme inte känner igen sig.
    Och då är det kanske ingen riktig hämnd.

    Spännande ju.

    ÄR det så?
    Drivs så många av hämndbegär?
    Huuua.

  3. Jag har aldrig skrivit in nån person, däremot kan vissa händelser inspirera. Annars gör jag tvärtom ibland, döper ställen och karaktärer efter kompisar som en hyllning till dem.

  4. Intressant fråga. Jag har nog haft tanken många gånger, att den jäveln ska hamna i mitt manus och oj vad hen ska få lida, men när det väl kommer till skott blir det inte riktigt så. Däremot kan situationen eller känslan från händelsen hamna där. Det finns bland annat en lärare från lågstadiet med i en av mina böcker som jag skriver just nu, men inte med namn utan med situation. Karaktären får utsättas för samma sak som jag utsattes för, för att skapa en story. Sedan kan jag ju inte utesluta att vissa saker som hänt eller personer jag mött som behandlat mig illa, kan inspirera till karaktärer i böcker, men de är sällan renodlade eller bär personens namn. De är oftast ett gytter av personer.

    1. Ja, så är det nog för de flesta av oss som skriver, att saker och händelser och personer sammansmälter. Det jag alltid försöker fundera över är SYFTET med det jags river. Är det bra för berättelsen?

      1. Precis, ibland har ju en hämndfigur utvecklats till att sedan tas bort helt för den skapade något annat och inte längre behövs. Sådant är intressant.

  5. När jag var i tonåren blev jag utsatt för ett övergrepp. Det är inte förrän i vuxen ålder och med många års bearbetning som jag förstod att det var ett övergrepp. Dels för att jag då- ung kvinna enligt normen ”fick skylla mig själv”. Personen var 9 år äldre än mig, JAG var inte den som skulle ha burit ansvaret.

    Jag kan säga att jag på något sätt använder alla hans sidor på något sätt i mina noveller när jag skrev till en början. Det handlade då inte längre om hat utan bearbetning.

    Men ja…jag erkänner, människor som beter sig illa mot mig eller mot nära och kära, blir ofta en ”bad guy” i mina noveller….och jag har inget dåligt samvete för det alls!

    1. Ja, så är det ju ofta, Lina, att man skriver för att bearbeta. Jag tror att det är viktigt att vara tydlig mot sig själv varför man skriver det man skriver. Och fy fan för folk som begår övergrepp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *